tisdag 1 april 2014

Om att fylla 50 - känslor av tacksamhet

Jag har nu levt på denna jorden i 50 år och jag känner mig oändligt tacksam. Jag har så mycket att tacka för. Först av allt för mina underbara döttrar, och för den starka mor som välkomnade mig när jag oplanerat hamnade i hennes armar. Jag är tacksam även för alla andra som står mig nära nu och som gjort det förut. Jag är mycket tacksam att jag träffat en speciell person, som lärde mig hur kärlek ska vara och hur underbart det är. Livet är fantastiskt och varje år har mitt liv förbättrats. Jag vill fortsätta så! Jag vill fortsätta vakna varje morgon med en känsla av tacksamhet för att vara här, för att jag mår bra, och för att jag är omringad av kärlek och vänskap. Tack! 
Med några unga vänner.

När min syster föreslog att jag skulle ha 50-årskalas kämpade jag hårt mot hennes övertalningsförsök. "Inte bryr jag mig om födelsedagar", försökte jag. "Varför ska man fira att man blir äldre?" osv osv osv. MEN - nu kan jag säga att hon faktiskt fick mig att ändra åsikt. "Klart att du ska fira att du är född!" "Det är ju underbart att ha levt halva livet och hunnit med så mycket!" osv osv osv. Och jag - ja, jag ändrade mig faktiskt. Jag har alltid uppskattat ödmjuka människor som är modiga nog att kunna ändra åsikt.

En dröm började fylla mitt sinne. Tänk om jag kunde få alla mina underbara vänner att lära känna varandra! Tänk om jag enkelt kunde fixa en fest med dans och tilltugg där gamla och nya vänner kunde träffas och bli vänner sinsemellan! Sagt och gjort! Jag involverade min äldsta dotter, som har massor av vänner som är musiker och som även är mina vänner. Dottern fixade musik och några av mina elever undrade vad det skulle vara för tema på festen. "Tema?", undrade jag, men de insisterade. Det måste tydligen vara ett tema på ett födelsedagskalas. Jag behövde inte fundera länge innan svaret kom till mig: "Peace & Love" svarade jag. 



Fred och kärlek blev temat. I frid och kärlek kom mina vänner till mitt kalas. Gamla vänner som jag inte sett på 10 år pga tidsbrist och för stora avstånd. Nya vänner, som jag lärt känna alldeles nyligen men som redan har visat en sann vänskap. Vänner, elever, släktingar från Sverige och mina underbara döttrar. Ett 70-tal personer lyckades komma och vi dansade hela kvällen. Min systerson som öppnade dansen genom att bjuda upp mig att dansa till "Dancing queen", min äldsta syster som höll ett tal på svenska som en vän som är tolk översatte till italienska.  Lycka, kärlek och tacksamhet var känslorna jag hade då och som fyller mig även när jag i denna stund tänker tillbaka på kvällen.
En underbar vän som alltid finns 

Kärlek - till alla dessa vänner jag har. Underbara människor som ställer upp i vått och torrt. Även om vi sällan har tid att umgås så vet jag att de finns för mig - och jag för dem. Kärlek förstås också till min familj som kom från Sverige och England för att vara mig nära.

Tacksamhet - oändligt tacksam för att kunna ha avnjutit denna fest. Tacksam över min goda hälsa och allting annat som gjorde detta under möjligt.

Lycka - Det var så härligt att dansa och de underbara människorna som var med gjorde mig rörd till tårar gång på gång! Jag hade ont i fotsulorna dagen efter.
En av mina vuxna elever som klätt sig enligt temat och som dansade hela kvällen

Jag hade haft turen att redan fira min födelsedag med mina kära i Sverige som inte kunde komma, så det känns verkligen härligt!

Så mitt budskap är detta: Missa aldrig ett tillfälle att fira! Och var inte rädda för att gråta glädjetårar. Det är underbart att vara lycklig - släpp in lyckan när den knackar på dörren.

Hälsar en ung 50-åring.

Kram
Annika

Inga kommentarer: